Rullade direkt från surfet hem till trerätters middagsbjudning med mor och far + gäster. Hade som vanligt både bihålor och öron fulla av saltvatten, men trycket på höger öra kändes inte alls som vanligt. Tryckutjämnade i hopp om att lösa problemet, men istället small det till och började pysa ut luft genom örat. Lyckat!

För er som inte spräckt trumhinnan - gör inte det. Det är typ oskönt. Det blev kvällshäng på aktuen och en skaplig dos smärtstillande. Nu känns det helt okej i örat, men för att inte få saltvatten i skallen är det öronproppar och hjälm som gäller i några veckor framöver. (eller ah, egentligen helst inget surf alls, men jag och läkaren var inte riktigt på samma plan där...)

Mitt på Korsvägen bland spårvagnar, bussar och stressade människor på väg hem från sina jobb loggade jag in på Facebook i mobilen. Startsidan var full av statusuppdateringar som alla sa samma sak. Vila i frid, och så två namn länkade. Frida och Johan.

Stackars Elin och Tobbe, var min första tanke. Stackars dem om det hänt något med deras reskamrater och de är fast i ett land långt borta. Instinktivt gick jag in på Elins profil för att se om hon skrivit vad som hänt. Men istället för någon klargörande information möttes jag återigen av enbart hjärtan. Shit, det har verkligen hänt något, tänkte jag och scrollade neråt. Det var inte förrän inlägg i stil med ”Vila i frid älskade Elin” dök upp som tanken slog mig att det kanske inte bara var Frida och Johan. Tankarna gick tusen varv i skallen medan jag knappade mig vidare till Tobbes profil. Samma sak där. Hjärtan. Vila i frid. Vi saknar er.

Någonstans här började jag känna mig spyfärdig. Som om inälvorna vände sig ut och in. Tillbaka på Facebooks startsida bekräftades mitt illamående med en länk till en artikel på Aftonbladet. ”Fyra svenskar döda i bilolycka.”

Spårvagnen till centralen och tågresan hem blev ett enda töcken. Telefonen ringde men jag tryckte bort alla samtal. Tårarna tog aldrig slut och folk i tågkupén tittade på mig som om jag vore ett ufo. En äldre dam mitt emot räckte över en näsduk utan att säga någonting.

Kom hem, la mig i sängen och grät tills kudden var blötare än havet. Allt var kaos. Ingen visste något. Vad hade egentligen hänt? Var det säkert att det var de? Och var verkligen alla fyra döda? Eller var allt bara ett väldigt, väldigt dåligt skämt?

Den kvällen läste jag alla artiklar, följde alla uppdateringar, läste alla blogginlägg. Försökte ta in vad som hänt. Försökte förstå någonting som jag idag, två månader senare, fortfarande inte kan förstå.

En utav alla uppdateringar innehöll en länk. Och jag är inte den som ångrar saker, som tänker att jag borde gjort si eller så om saker som redan hänt. Men om jag fick ändra på en enda sak i mitt liv, så önskar jag att jag aldrig tryckt på den där länken.

En ny flik öppnades och jag hamnade på internetupplagan av en thailändsk lokaltidning. Jag förstod inte ett ord av varken rubriken eller artikeln i sig. Men det spelade ingen roll. Det behövdes inga kunskaper i främmande språk för att förstå. Bilderna på blodiga liksäckar talade sitt eget språk.

I Sverige finns det gränser för vilka bilder som läggs ut. Outtalade moraliska gränser. De gränserna verkar inte existera på den thailändska landsbygden.

I stort format radades bilder på olyckan upp. Närbilder på en bilolycka är överhuvudtaget ingenting man vill se. Närbilder på ens äldsta barndomskompisar som blivit mosade av en frysbil är ingenting jag någonsin önskar att någon ska behöva se.

Det spelade ingen roll att jag stängde ner sidan så fort jag bara kunde. Skadan var redan skedd. Bilderna hade redan hunnit etsa sig fast på näthinnan. Och där finns de kvar än idag. De kommer alltid finnas kvar där.

När jag minst anar det blixtrar de till framför mina ögon. När jag står framme vid tavlan och håller lektion eller när jag väntar på att få beställa i baren på Oscars. Och varje gång känns det som om någon slår mig med ett baseballträ rakt i solarplexus. På nätterna spökar de i mitt huvud och får mig att vakna kallsvettig och tjippandes efter luft.

Lika mycket som jag önskar att jag kunde få tillbaka mina älskade vänner önskar jag att jag kunde sudda ut de där bilderna från mitt minne. Men tyvärr är det bara i sagor och fantasivärldar som vi kan vrida tiden tillbaka och mixtra med historien.

Kanske bleknar de i framtiden. Förhoppningsvis gör de det. Till dess försöker jag att se livet med öppna ögon. Bokstavligt talat. För innanför ögonlocken finns de. Bilderna ingen borde behöva se.

Men det händer verkligen inte mycket värt att notera just nu. Jag lallar runt i någon form av koma och försöker beta av att-göra-listan i samma takt som nya punkter tillkommer. Fördelen med att jobba som lärare samtidigt som man pluggar är att man förstår precis hur ens skoltrötta elever som vill bränna alla sina böcker och bara ha sommarlov resten av livet känner sig...

Jonna åkte tillbaka till London i lördags, så nu är det dags att ta tag i alla skolarbeten och jobbgrejer som jag nedprioriterat de senaste veckorna för att kunna hänga med min favoritdansare istället. Innan hon åkte hann vi dock med en ordentlig hejdå-utgång i fredags. En kväll som slutade med en spräckt armbåge, ett knäckt VISA-kort och skrattattacker tills vi låg på golvet och tjippade efter luft. Skönt att det är mindre än två veckor tills vi ses igen, för jag vet inte riktigt hur jag skulle klara mig utan den där dåren.

Här följer några mobilbilder från senaste veckans aktiviteter. Eh. Ja. Som sagt, ha lite tålamod. Så fort den här mongoperioden med plugg och jobb är över lovar jag annat än suddiga mobilbilder på min hund. Även om jag gillar just suddiga mobilbilder på min hund.